Skrev tidigare ett inlägg om hur IKEA igår invaderades av en grupp lagomt salongberusade "Bajare". Samma grupp som vad jag gissar mig till, var in McDonald's här i Jönköping på hemvägen ifrån förlustmatchen i Göteborg. Dessa härliga människor förde så pass mycket liv att polis tillkallades till platsen. En av gossarna valde att hälla ut en stor mugg med dricka över en utav kassaapparaterna. En kassa som olycklig nog gick sönder dessutom.

 

Nu ska jag dock inte dra alla över en och samma kam - men fan vad tråkigt. Det är så otroligt synd att folk som faktiskt "representerar" Hammarby i det här fallet, inte kan stå för ett gott exempel även till vardags. Åter noterbart - jag drar alltså inte alla över en och samma kam. Men, det känns som att det alltid ska vara något. Även om det självklart finns undantag, så är det väl dessvärre diverse missöden som brukar lägga sig på minnet. 

 

Det hela för oss dock till någonting betydligt trevligare - Patronerna. Det må inte vara världens största klack eller världens mest rubrikskapande sådan. Men är det något jag är glad över, så är det just det. Åtminstone det sistnämnda. Och jag är stolt över att kunna hålla på- och stötta ett lag, vars supporterorganisation är både ordentlig och professionell. Man behöver inte alltid vara störst eller vackrast för att kalla sig bäst.

 

När man dessutom genomför både hemma- och bortaresor med bravur, så är det bara att höja på hatten och buga duktigt. Minns när Patronerna kom ner till Jönköping inför den sista omgången här på Stadsparksvallen år 2011. Tack vare kontakter på bussen, blev jag upplockad i stan och hakade på det glada gänget med supportrar upp till arenan. Blev bjuden på öl, påtryckt en gul "Det är dags igen - Allsvenskan 2012"-tröja och kände mig direkt som en i gänget. Och det är väl det, även om just ölen kanske inte spelar in här, som gör att Patronerna vuxit i mina ögon. 

 

Det finns och har alltid funnits en stor gemenskap. Alla är välkomna. Och alla strävar efter samma mål. Det finns inga intentioner om att bråka eller ställa till med problem (mycket viktigt dock att skilja på supportrar och huliganer i detta fall). De som står på norra stå är en bunt hjältar. Och ett jävligt bra föredöme för andra supporterföreningar runtom i landet. Dock har jag inte ens gått in på de fantastiska tifon som man fått uppleva genom åren. Tänker främst på de enorma motiv som klätt både norra och tidigare även den östra läktaren.

 

Sen i övrigt, kan man väl alltid exempelvis önska sig en större skara med människor i klacken. Även om Sundsvall måste besitta den mest svårlockade publiken. Borde få "Medgångspriset" år efter år. Och då pratar jag inte om de som redan i början står med matchtröjor och skriker på ståplats. Men även en sån sak, dvs att klacken bara skulle bli bättre och större, ju fler människor som anslöt och engagerade sig, är ju rätt självklart. Dock tycker jag att det duger bra som det är i dagsläget. 

 

Vi är trotsallt en mindre stad och kommer aldrig på det viset kunna jämföra oss med städer som Stockholm eller Göteborg, för att bara nämna några exempel. Men vad gör det om hundra år? Patronerna lyfter både matcherna- och spelarna. Det är huvudsaken. 

 

Kan väl också på tal om Patronerna, passa på att lyfta fram "Mini-Patronerna". Något som jag tycker är ett utmärkt initativ att kunna engagera och locka de yngre att vara en del av den stora gemenskapen. Gemenskapen som det faktiskt betyder att vara en Giffare. Sen kan jag väl även passa på att höja hatten för kära Giffen. Vilken legend! Och även där har vi ett grymt initativ. Hur många fotbollslag i Sverige har en maskot? Inte många.

 

 

Och justja, sist men inte minst. Måndag den 3 juni klockan 19.00 tar GIF emot Hammarby på Norrporten Arena. Du vet väl vad som gäller? Ta med dig kompis, pojk/flickvän, granne, arbetskollega, klasskamrat, mamma/pappa, son/dotter, mormor/morfar, farmor/farfar, kusin, tremänning, syssling. Ja, alla du kan komma på. Se till att dom köper sig en biljett till denna match och så går ni sedan i samlad trupp till arenan för att avnjuta när Giffers tar tre sköna poäng och sätter 08:orna på plats! 

 

Alltså; GIF möter Hammarby, måndag 3 juni - 19.00, Norrporten Arena.

 

Tillsammans är vi starka, tillsammans är vi bäst. FORZA GIF! 

Följetången kring Fredrik Holsters vara eller inte vara i klubben blev kort. Men dock relativt smärtsam. Utan att veta speciellt mycket om vad som har hänt bakom kulisserna, så känns det i det långa loppet bra att man väljer att släppa honom. En missnöjd spelare, är en missnöjd spelare. Det drar ner laget och inte minst spelaren själv. Holster har varit given under sina år i laget, men i och med värvningen av Adam Chennoufi blev det konkurrens på mittfältet. Något som Holster tyvärr tog på helt fel sätt, surade ihop och flydde fältet. 

 

Tråkigt, väldigt tråkigt. Vi pratar om en spelare som har varit väldigt tongivande de senaste säsongerna, skapat både passningar och mål. Men framförallt så besitter han en bra teknik och en oftast briljant spelförståelse. Så självklart är det synd. Speciellt när laget redan i dagsläget har svårt att komma till nya sätt att anfalla. Nu blir det ännu tuffare.

 

Dessutom på tal om mittfältet, så försvinner med största sannolikhet även Ari Skúlason inom en snar framtid. Och hur gick det sist när vi valde att släppa två tongivande spelare (Brink och Myrestam)?. Inte alls speciellt bra. Men läget är som det är, och nu är det bara för kvarvarande spelare att fortsätta kriga och se till att vi håller fanan högt. Holster är inte oersätterlig, men ack så värdefull i en Superettanklubb som våran.

 

Nå ja, utan att kasta alltför mycket negativitet och sura miner på detta, får jag passa på att önska honom en fortsatt lyckad fotbollskarriär. Potentialen finns definitivt, talangen också. Det gäller bara att ta vara på det och utnyttja det på bästa möjliga sätt! 

 

EDIT: Såg förövrigt, att Holster himself, har skapat ett Youtube-konto och även nyligt lagt upp en video med "highlights" ifrån sin tid i laget. Marknadsföring? Förstår dock inte varför han inte väntade tills sommarfönstret, än att nu iskall ifrån bänken, tror sig ska få ett kontrakt hos någon annan?

 

Det har varit en del skriverier om allas vår Fredrik Holster den gångna veckan. Holster som gått ifrån att tidigare säsonger varit hyllad startspelare, får nu istället smaka på bänken. Något som inte alls gillas av den 25-årige storstjärnan som nu blickar mot klubbar som Juventus och Barcelona i hopp om att knyta åt sig ett kontrakt. I ett uttalande till Fotbollsplus.se säger spelaren att det är slöseri med bra kvaliteter och hänvisar oblygsamt till den senaste tidens stenhårda bänkningar.

 

Vad är då anledningen till att klubben valt att placera Holster på sidan av planen? Många pratar om att han saknar form och vilja, vilket gjorde sig väl synligt i premiärmatchen hemma mot Jönköping Södra. Holster utplacerad likt en skyltdocka, tog inte många löpningar utan verkade mest vänta på att få bollen serverad hela vägen fram till sin egen fot. Det hela resulterade i spelaren bytes ut i samma match och därefter blev det snabbt en plats på bänken som väntade unge Holster. 

 

Någon som däremot har tagit allt detta med en enda stor positivitet, är nyförvärvet Adam Chennoufi som har växt mer och mer för var match som har passerat. Och mycket därav gör självklart att tränarduon plockar ut den spelare som vill mest och som visar prov på bra form. Att Holster dessutom som ovannämnt, uttalat sig om att lämna klubben redan efter fyra spelade omgångar, är givetvis ingenting som placerar honom i förarsätet. I dagens hemmamatch mot Degerfors lämnas han nämligen till och med helt utanför truppen. Oklart dock om detta är pga skada/sjukdom, eller helt enkelt enbart som en indikation ifrån tränarhåll att sånt beteende inte accepteras. 

 

Personligen tycker jag att Sundsvalls trupp till många procent, tyvärr består av överskattade spelare som förväntar sig att saker ska vara på ett visst sätt, antingen hit eller dit. Och om det inte blir som planerat eller önskat, surar man ihop och vinkar desperat ut mot andra klubbar om att vilja bli köpt. Sandlådenivå. Dock vill man självklart inte sitta på bänken, match efter match. Men bänken finns till av en anledning, och om man inte ens anser sig varken orka eller vilja kämpa till sig en startplats, så kan jag tycka att man lika gärna kan lämna klubben. 

 

Vi behöver spelare som brinner för det här laget, för att få spela och som har ett ambitiöst driv i allt de gör. Och jag kan inte heller riktigt se, hur Holster exempelvis, kan förvänta sig att någon ska vara intresserad av en spelare, som inte ens platsar i startelvan hos ett Superettanlag? Vill man få ögonen på sig, gäller det att prestera. Kan dock inte påstå, att det finns någon spelare i laget som är bättre än där dom faktiskt befinner sig i dagsläget. Förutom Skúlason, som för honom, oturligt nog blev kvar i laget. 

Nej, nu hoppas jag faktiskt att Holster kommer ner på jorden och istället för att grina i media, ger sig fan på att ta sig tillbaka in i startelvan. För det här är en spelare som i form och med vilja, presterar väldigt bra. Något som har gjort sig väl tydligt de senaste säsongerna. Men för det kan man inte ta sig själv för givet och tro att det gör saker självklara. Nu är nu, då var då. Kom in i matchen!

 

Gerba, Garba, Sigurdsson, Engblom, Hallenius, Wallerstedt, Ukeyima, Santos, Corr-Nyang, Patriksson, Hermansson, Dahlberg, Neemlo etc etc. Anfallarna genom åren har varit många. En del har etsat sig fast i huvudet, andra förträngts. 

 

Inför säsongen och även under förra året, har det skanderats ifrån både spelare och supportrar att det behövs en ny anfallare till truppen. Många namn kom upp. Några mer aktuella än andra. Men nu står vi där, med två spelade matcher, 0-6 i målskillnad och ett anfallsspel som mer eller mindre bygger på att yttermittfältarna ska agera målskyttar. Det känns minst sagt som en icke-vinnande spelstil. 

 

Dock innehåller truppen anfallare. Två stycken till och med. En tidigare Superettan-spelare i form av Johan Eklund. Fungerar i mina ögon enbart som en skaplig target. Må kanske vara hans syfte, men för mig så kommer man inte speciellt långt på att enbart ta ner bollen och hålla i den. Krävs också målsinne, spelförståelse och en gnutta jävlaranama. Eklund saknar dessvärre alla dessa tre. 

 

Den andra herren är den tidigare division III-spelaren Pa Dibba. En spelare som jag ändå tycker gör ett helt okej arbete, med tanke på vart han faktiskt kommer ifrån och vilket steg han tagit i seriesystemen. Men, även om han gör det okej och Eklund på det kan hålla i bollar, så envisas GIF med att spela med enbart en anfallare. Och med enbart dessa två herrar som alternativ (nej, Helg ska inte spela på topp, även om han kanske skulle gjort det bättre än båda dessa) kommer man inte att ta klivet upp till Allsvenskan.

 

Eklund noterades för fem mål förra säsongen. Vilket varken är bu eller bä, men samtidigt behöver varje en anfallare som helst gör det dubbla varje säsong. Kolla bara på Hasani i Örebro exempelvis. Dom precis som oss fick lämna och ta steget ner till Superettan. Skillnaden är att han gjorde nio mål istället. Kanske inte mer än en fis i rymden, men samtidigt så är det så små marginaler som kan avgöra både matcher och sluttabell. 

 

Så hur har ledningen resonerat kring detta? Skúlason räknade man med att sälja, men tackade girigt nej till bud efter bud. Och istället för att få några slantar och kunna köpa en anfallare för detta, väljer man troligtvis att låta honom gå som bosman till sommaren istället. Helt gratis. Inte ett öre. Dock är jag tacksam att vi får behålla Ari. Men det behövs motivation ifrån hans sida. Och klubben behöver pengar. 

 

Dock, ska gudarna veta, att det tydligen fanns pengar. Källor säger att Jón Guðni Fjóluson gick lös på nästan 1 miljon. En antagligen Youtube-scoutad yngling ifrån Belgiska ligan. En mittback. Behövdes det? Tveksamt. Men behövdes pengarna? Absolut. Har Fjóluson fått spela? I princip inte. Kunde vi ha värvat en anfallare till startelvan istället? Definitivt! 

 

Men nu står vi istället här. Återigen 0-6 i målskillnad, knappt dugliga anfallare och i princip inte ett enda reservalternativ ifall exempelvis Eklund skulle åka på en ledbandsskada. Ibland börjar man faktiskt undra vad det är för tomtar som sitter i ledningen. För vet ni vad? Så här har det nästan alltid varit. År efter år. Felprioriteringar, kontraktstrul, missnöjda spelare osv osv. 

 

Minns ett uttalande som en utav kommentatorerna gjorde i förlustmatchen mot Örebro. Det var något i stil med att, skillnaden på Örebro och Sundsvall, är att Sundsvall inte har vågat satsa. Och precis så är det. Klubben påstår att det inte finns pengar. Men hur många klubbar har egentligen pengar? Sverige är Sverige, icke att förglömma. Dock måste man våga för att vinna. Kanske värt att lägga några slantar på en anfallare och lyckas ta steget upp, än att se ekonomin bli ännu mer förstörd nästa säsong, ifall vi blir kvar i Superettan. 

 

Det är dock mycket som får en att höja på ögonbrynen. På tal om Fjóluson, så satt klubben redan på Rikama, Jonsson och Brink. Hur många är kvar? Ingen. Så, hade det inte varit smartare att försöka lösa kvar åtminstone en spelare, så hade man sluppit lägga hela spelarbudgeten på en ännu en islänning, redo att placeras på bänken. Väl investerat!

 

Sundsvall har dock som ovannämnt alltid varit bra på det där med pengar. Precis som med Skúlason, har vi nästan varje gång gått miste om en del, bara för att klubben antingen trängt trångsynt eller bara dumdristigt. Hur mycket fick vi för Sigurdsson, Gardarson eller Myrestam? Noll, noll och åter noll. Knappt så att klubben fick något för Lustig heller, den numera givna landslagsbacken. 

 

Noterbart är att klubben (med hjälp av Norrlands Invest) köpte Sigurdsson och Gardarson för uppskattningsvis nästan 10 miljoner. Välinvesterat? Knappast. Dock inkasserade klubben nu senast ungefär 2,5 miljoner för Emil Forsberg. En piss i Mississippi, men bättre än noll och ingenting. 

 

Hoppas nu stenhårt på att klubben satsar ALLT på att knyta till sig en anfallare under sommarfönstret, om vi så ska behöva sälja Giffen till något desperat NBA-lag i behov av maskot, eller använda spelarnas överdrivna fritid till att sälja "Lillebrors bästa kolablandning" ifrån dörr till dörr. 

 

Eller så säljer vi både Eklund och Dibba, svänger förbi närmsta sportbutik och köper två koner istället!

4-2-3-1 eller 4-4-2? En av de hetaste frågorna som legat på diskussionsbordet under senare år. Det var längesedan vi såg GIF ställa upp med en renodlad 4-4-2 uppställning. Anledningen? Sören Åkebys intåg i klubben. Detta både på gott och ont. Ett lag som i många år spelat sig trötta på långbollar fick äntligen en ny spelstil och till det en annan typ av spelare och upplägg. Vi fick se ett pånyttfött Sundsvall som trots sitt hastiga avslut i Allsvenskan 2010, gjorde succé i Superettan 2011 och tog storseger efter storseger. 

 

Vad sägs om bland annat: 

 

 

Noterbart är att de fem sista matcherna här ovan spelades efter varandra, vilket innebar en riktigt stark form på höstkanten. En produktivitet på 21 mål under dessa fem matcher gör det svårt att förneka - Åkeby fick laget att spela riktigt bra. Även om vi inte nödvändigtvis behöver gå in på det klassiska "höstscenariot" som självklart utspelades några matcher därpå. Upp gick vi dock, och mest märkvärt ifrån den säsongen är nog den briljanta 6-0 matchen hemma mot Ängelholm. Och då pratar jag inte enbart om de rosa matchtröjorna.

  

 

Magiskt, inte sant? Och det mest fascinerande egentligen, om man jämför GIF anno 2011 kontra GIF anno 2013, så skiljer det inte överdrivet mycket. Men tydligen tillräckligt. Mycket beror dock inte speciellt oväntat på förra säsongens magplask, något som säkerligen gror djupt inne i spelarnas huvud. Och det är just pga detta, som man kanske ska försöka med någonting nytt, än att spelarna känner att dem är som en armé av hamstrar som springer i sina hjul dag in och dag ut. 

 

En lösning som kanske kan hjälpa någorlunda på vägen, är att byta ut 4-2-3-1 formationen som används i nuläget och ersätta den med 4-4-2, helst med ett s k "diamantupplägg". Vem som ska spela på vilken position, är dock upp till duo Cedergren/Franzén. Vad som däremot står rätt klart är att klubben i dagsläget enbart besitter två riktiga anfallare. Eventuellt Helg, som förvånansvärt trots din position i Hammarby värvades som en anfallare. 

 

Det jag frågar mig är dock följande - varför har inte klubben valt att låna in exempelvis Ahmed Khreis som provspelat både en och två gånger tillsammans med laget? Killen vann utmärkelsen som bästa anfallaren i division II förra året. Kanske inte säger överdrivet mycket, men det är väl samtidigt mer än vad Mr. Brandbergen har åstadkommit under sin karriär. Om Khreis dessutom tittat in på Norrporten vid ett flertalet tillfällen, så besitter han väl antagligen någonting som klubben och ledningen gillar. 

 

Annars såg jag att GIF-bekante Jonas Wallerstedt kritat på för IFK Timrå. Han må röra sig som en skyltdocka och sakna väsentlig acceleration, men det är samtidigt en spelare med karaktär, erfarenhet och målsinne. Måste väl vara en helt okej spelare att slänga in i slutskedet av matcherna?

 

I övrigt kan jag inte tro att varken Khreis eller Wallerstedt skulle vara speciellt dyra i drift (som tydligen är det stora problemet i föreningen just nu) och dessutom så skulle det knappast skada, även om det är någorlunda försent för detta i dagsläget. Känner dock på mig att klubben kommer att få sota för det här inom en snar framtid. Vad gör man om någon av Dibba eller Eklund åker på en skada? För även sånt kan hända. 

 

Summa summarum - byt formation, våga testa någonting nytt och hitta ett vinnande koncept. Må vara lättare sagt än gjort och i dagsläget har bara en match passerat, så det är svårt att sia om hur läget kommer se ut efter 30 spelade omgångar. Men efter matchen mot Jönköping så blinkade självklart en hel rad med varningslampor. Inför nästa match är frågan om tränarna tillsammans med spelarna lyckats lappa igen problemen, eller om de fortsätter repetera det även denna gång. På måndag får vi svaret.  

När man ser vissa matcher som killarna spelar, kan man ibland inte låta bli att undra över hur pass mycket FIFA dem egentligen spelar. Och det tyvärr i en negativ mening. 

 

Ta exempelvis en spelare som Holster. Riktigt bra teknik och spelförståelse. Men ibland så är det som att han går in i "FIFA"-mode. väljer Barcelona i menyn och bara trycker på alla knappar. Ungefär samtidigt. Däremot så lyckas han i sitt knapptryckande också komma åt "professionell" i svårighetsgrad och därmed blir det som att ta överdrivet mycket vatten över huvudet.

 

När detta återspeglas väl tillbaka på Norrportens konstgräsmatta, så sjabblas det med bollen, enkla passningar ersätts av klackar och dåliga finter. Varför? Det är bara så himla onödigt. Och efter säkra källor, kan jag i och med detta inlägg bekräfta det jag befarat - nästan samtliga spelare i truppen sysselsätter sig med FIFA på fritiden. Något som precis med Holster, även syns i hur laget spelar. Det är för svårt och invecklat. Eller rättare sagt R2 + L2 + pil-upp + O + pil-ner. 

 

Ingen gillade när GIF för något år sedan enbart bestod av långbollar till höger och vänster. Numera spelar vi modernt, efter marken och med många olika sätt att anfalla. När vi vill. Och när det väl sker, så klär det oss. Riktigt bra faktiskt. Speciellt med tanke på de spelarmaterial som klubben besitter. Förstår dock inte, varför spelarna inte främst fokuserar på "back to basic" först, dvs att använda sig av allt man lärt sig genom åren på diverse både grus- och gräsplaner. När man har lärt sig det och bemästrar det, så är det precis som på FIFA, att man kan välja att steppa upp en nivå och ta sig an nästa utmaning. I det här fallet väljer dock spelarna att hoppa direkt ifrån "amatör" till "professionell".

 

Det är som när vi klev upp till Allsvenskan förra säsongen. Spelarna tog på sig kavajen och antog utmaningen. En utmaning som på förhand kändes rätt uträknad och svår. Men vi knäppte många på fingrarna och tog en rad med skalper. Tills vi åter valde att göra allting på tok för invecklat. Kavajen bestod, men spelarna sjunk. Och som dom sjunk.

 

Nu är det dock nu, då var då. Och jag kan känna, att även om laget inte startat årets säsong på bästa möjliga sätt, så hoppas jag att spelarna har lärt sig en läxa och inte nöjer sig med att spela i Superettan efter denna säsong. Så kom igen nu - upp med självförtroendet, skaffa lite jävlaranama och bit er själv i läppen om det så ska börja blöda. Nu jävlar kör vi Giffers, allt eller inget, full fart framåt! 

 

Livet som supporter är minst sagt kantat av mot- och medgångar, lycka och missöden. Det gäller att man besitter ett starkt hjärta, bra psyke och envis uthållighet med tillhörande tålamod. Som supporter till den norrländska stoltheten, laget med de båda bergen som överbeskyddare, gäller allt det ovannämnda, men multiplicerat med några hundra. Det är en evig kamp. Kamp mot de ständigt oroande frågorna om nästa match resulterar i vinst eller förlust, om laget lyckas gå upp eller åka ur, eller om vi får behålla vår favoritspelare inför stundande transferfönster.

 

Det är lite så det brukar se ut. Och när man som född och uppvuxen fått lära sig att GIF Sundsvall är laget man ska hålla på. Ja, då har man med åren helt enkelt fått smaka på både det ena och det andra. Det är mycket man minns, men också mycket som man valt att förtränga. Fast oavsett hur säsongerna har slutat, om det så har handlat om att laget klivit upp till det svenska finrummet eller åkt ur, så står man år efter år kvar och väljer att kyssa det blågula klubbemblemet och skrika sig hes, match efter match, årstid efter årstid och resultat efter resultat. 

 

Och det är väl lite det som är det fina med alltihop? Att oavsett utgång, fortsätter hjärtat alltid att bulta och slå för samma gamla fotbollslag, vått som i torrt. Jag brukar se supporterlivet som en enda stor berg- och dalbana. Och trots att man många gånger fått kniven stucken rakt i hjärtat och gråtit ut i smärta, så läker tiden alla sår på något magiskt sätt. 

 

Vi får trotsallt inte glömma att hoppet är det sista som överger en. Tänk på det!