Livet som supporter är minst sagt kantat av mot- och medgångar, lycka och missöden. Det gäller att man besitter ett starkt hjärta, bra psyke och envis uthållighet med tillhörande tålamod. Som supporter till den norrländska stoltheten, laget med de båda bergen som överbeskyddare, gäller allt det ovannämnda, men multiplicerat med några hundra. Det är en evig kamp. Kamp mot de ständigt oroande frågorna om nästa match resulterar i vinst eller förlust, om laget lyckas gå upp eller åka ur, eller om vi får behålla vår favoritspelare inför stundande transferfönster.

 

Det är lite så det brukar se ut. Och när man som född och uppvuxen fått lära sig att GIF Sundsvall är laget man ska hålla på. Ja, då har man med åren helt enkelt fått smaka på både det ena och det andra. Det är mycket man minns, men också mycket som man valt att förtränga. Fast oavsett hur säsongerna har slutat, om det så har handlat om att laget klivit upp till det svenska finrummet eller åkt ur, så står man år efter år kvar och väljer att kyssa det blågula klubbemblemet och skrika sig hes, match efter match, årstid efter årstid och resultat efter resultat. 

 

Och det är väl lite det som är det fina med alltihop? Att oavsett utgång, fortsätter hjärtat alltid att bulta och slå för samma gamla fotbollslag, vått som i torrt. Jag brukar se supporterlivet som en enda stor berg- och dalbana. Och trots att man många gånger fått kniven stucken rakt i hjärtat och gråtit ut i smärta, så läker tiden alla sår på något magiskt sätt. 

 

Vi får trotsallt inte glömma att hoppet är det sista som överger en. Tänk på det!